Här kommer min förlossningsberättelse. Ursäkta om den blir lite lång men eftersom det tog ungefär 35 timmar är det inte så konstigt att den blir lite lång... :) Läs om ni orkar!
Jag skriver med tider också så ni ser ungefär vilka tider saker och ting hände.


Söndag 20/2
Runt klockan 21 kommer första värken. Jag har haft ganska mycket förvärkar så jag var osäker på om det var på riktigt eller inte, men eftersom jag var på BF + 6 kändes det ändå som att det kanske var riktiga värkar. De kom hela kvällen med ungefär 10 minuters mellanrum. Min sambo gick och la sig strax före midnatt men jag hade för ont för att sova. Tog två alvedon som inte hjälpte alls.
Vid midnatt bad jag min syster att komma ifall det skulle sätta igång ännu mer under natten och runt 01:30 kom hon.



Måndag 21/2
Runt 01:30 kom som sagt min syster. Hon skulle vara med på förlossningen och även se till att Oliver kom till dom som skulle passa honom, så det kändes tryggast att hon var där ifall det skulle börja. Värkarna fortsatte komma med 10 minuters mellanrum och jag kunde inte sova.
Min syster gick och la sig och jag låg i sängen och hade ont. Ungefär vid 03:00 tog jag ett varmt bad och vid 04:30 gick jag och la mig i sängen igen. Värkarna kom fortfarande regelbunden men jag lyckades slumra lite emellan värkarna.
Vid 06:30 gick det inte längre och jag gick upp efter en jobbig natt. Med någon enstaka timmes sömn i kroppen konstaterade jag att värkarna nu kom med 5-10 minuters mellanrum. Tar två alvedon till men de hjälper inte. Hur länge skulle detta hålla på?

Jag ringer till förlossningen och rådfrågar och hon säger att jag ska avvakta hemma och försöka vila under dagen, vilket jag dock inte kunde. Min syster var tvungen att åka till högskolan och jag säger att det är okej att hon går, det kommer nog ta några timmar till. Sambon får dock stanna hemma från jobbet.

Hela förmiddagen och hela eftermiddagen fortsätter värkarna komma med 5 minuters mellanrum och de gör ondare och ondare. Jag får ingen paus utan har ont hela tiden. En jävligt jobbig latensfas med andra ord!
På eftermiddagen tog jag ytterligare 2 alvedon som såklart inte heller hjälpte.

Ca 16:00: Jag ringer förlossningen och berättar att värkarna har kommit med 5 minuters mellanrum hela dagen och de säger åt mig att fortsätta vänta och ringa igen senare. Jag lägger mig och badar och konstaterar att värkarna nu kommer med 4-5 minuters mellanrum.

Ca 17:00: ringer jag förlossningen igen och frågar hur länge man ska gå hemma med värkar som kommer med 4-5 minuters mellanrum innan man får komma in på en koll? Jag berättade att det började bli skitjobbigt, att jag hade ont och att jag var jättetrött eftersom jag inte sovit under natten. Åter igen sa dom åt mig att vänta hemma och ringa när jag hade 3 värkar på 10 minuter.

Ca 18:00: Värkarna kommer nu tätare och de kommer med 2-3 minuters mellanrum, vilket gör att jag hinner få ungefär 4 värkar på 10 minuter. Jag är ändå rädd för att bli hemskickad så fast det gör ont bestämmer vi oss för att stanna hemma lite till.

Ca 19:00: Nu har jag haft 4 värkar på 10 minuter i 1 timme och vi bestämmer oss för att ringa och säga att vi kommer in. Snart var det 24 timmar sedan värkarna började och jag kände att jag orkar helt enkelt inte vara hemma längre med värkar, har för fan varit hemma i 22 timmar. Nu åker vi! Vi ringde taxi och sedan åkte vi in. 

19:40: Vi skrivs in på förlossningen. Jag är 3cm öppen och vi får stanna. Vi fick ett jättefint rum förresten! Ett familjerum med 2 sängar och eget badrum med dusch och badkar. Jättefint. Kändes kanon att jag skulle få föda där inne.

    

20:30: Jag lägger mig i ett varmt bad vilket är jätteskönt. Det går jättebra att andas och slappna av under värkarna. Jag försöker att inte möta dom med rädsla utan försökte använda mig att dyktekniken vilket fungerade jättebra i det här läget.

21:00: Byte av barnmorska. Nu har min förlossning varit igång i 24 timmar och jag känner hur jag börjar bli trött eftersom jag inte sovit. Jag ligger kvar i badet ytterligare en timme innan jag kliver upp.

22:00: Jag kliver upp ur badet och lägger mig i sängen och fortsätter att försöka slappna av i värkarna. Får två alvedon som smärtlindring men hur mycket hjälper det egentligen? Mer än ingenting kanske, så jag tackade och tog emot.



Tisdag 22/2
00:30: Jag börjar känna mig riktigt trött nu när jag är inne på min andra sömnlösa natt. Ber om att få testa lustgas och det får jag. Känner mig lite full och det hjälper mig att slappna av så länge jag börjar andas i tid. Fortsätter att slappna av i värkarna och andas i lustgasen.

01:30: Undersöks igen och är bara 4cm öppen. Det går alltså jävligt segt och jag blir tröttare och tröttare och har ont hela tiden, men jag fortsätter att kämpa. Nu kommer värkarna med 2 minuters mellanrum och enligt min journal får jag 5 värkar på 10 minuter.

03:15: Jag är öppen 5cm och det börjare göra mycket ondare än tidigare. Värkarna kommer väldigt tätt och jag får inte vila. Värkpaus, vad är det? Lustgasen ökas lite men här någonstans börjar sladden åka ur. Ruset jag fick i början kommer inte längre (vilket jag fattade först senare) och det mesta av lustgasen sipprar antagligen ut i rummet istället.

   

04:30: Jag har ont som fan och börjar kräkas, antagligen av smärtan. Har inga värkpauser utan värkarna avlöser hela tiden varandra. Att slappna av i värktopparna fungerar inte längre och nu när sladden till lustgasen helt lossnar fattar jag varför. Har inte lyckats få lustgas på jag vet inte hur länge - inte undra på att det inte gick att slappna av! Börjar skrika "HJÄLP - SLADDEN LOSSNADE!" så barnmorskan sprang och satte i den igen. Nu kommer fullruset tillbaka men jag har så jävla ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen så det kändes ändå inte riktigt bra.
När topparna kommer kan jag inte längre ligga stilla och slappna av utan börjar röra på mig och vill bara bort, bort, bort. Tror att jag skriker lite i lustgasmasken också när värktopparna kommer. Säger också "nej, nej" när värkarna toppar. Värkarna avlöser varandra hela tiden och de hinner bara gå ner lite innan nästa värk kommer och toppar på nytt. Var 3e värk eller någonting hinner jag få en kort, kort paus innan nästa kommer.
Säger om och om igen till barnmorskan att "jag får ingen paus!" och jag tycker det känns skitjobbigt. Folk hade ju sagt att man skulle få en liten paus mellan värkarna. Icke!
Ber om EDA och barnmorskan säger att hon ska kolla om narkosläkaren är ledig.
Tills vidare ber jag om någonting smärtstillande och får 2 alvedon som smärtlindring - vilket skämt. Hjälpte såklart inte ett dugg men tog dom ändå och hoppades på det bästa!

04:55: Det gör ont, ont, ont och jag kräks ännu mer. Kräks ju antagligen upp de alvedon jag fått också. Jag fortsätter kräkas lite då och då under förlossningen, antagligen på grund av smärtan, och jag lyckas kräkas upp alla kräkpåsar i hela rummet. Får kräkas i papperstallrikar efter ett tag innan de hann springa och hämta fler kräkpåsar till mig.

05:00: Undrar var tusan narkosläkaren är och det konstateras att han är upptagen. Toppen.



05:30: Narkosläkaren kommer och börjar förbereda EDA. Jag tänker att "äntligen, nu kommer det snart inte göra ont längre!". Strax efter att han börjat så känner jag hur det trycker på och självklart skriker jag "Det trycker på!!". Barnmorskan berättade att "jaha, då blir det ingen EDA för dig". Toppen ..
Jag är öppen 9cm. Hon säger att jag kan få en annan smärtlindring, spinal, men då måste dom förbereda det först.

05:45: Spinal förbereds men innan någon bedövning hinner läggas känner jag hur jag får krystvärkar och skriker igen att det trycker på. Vet inte riktigt vad som händer men av någon anledning blev det ingen spinal heller. Toppen. Hon undersöker mig och nu är jag 10cm öppen. Kanon.. Har alltså öppnat mig 5cm på 2 timmar.

05:55: Vattnet går.

Krystvärkarna blir mycket mer intensiva precis efter att vattnet gick och kroppen börjar krysta av sig själv. Redan här, runt 6-tiden, börjar jag alltså krysta och kom att få göra det ett jävla bra tag...

Någonstans här börjar det komma massa folk och de vill att jag ska röra på mig. Jag blir lagd på sidan trots att jag egentligen inte vill. Min syster är så duktig och säger att "det är nog ingen bra idé att lägga henne på sidan...." medan jag är för trött för att säga emot. Jag säger visserligen nej, nej, nej flera gånger men tillslut får dom mig på sidan ändå. Vet inte hur länge jag ligger på sidan.
Senare börjar dom tjata om att jag ska ställa mig upp, vilket känns som det sista jag vill. Det gör skitont att stå och jag säger att jag vill fortsätta ligga ner - vilket jag inte får! De säger att jag måste gå på toa och trots att jag säger att det måste jag faktiskt inte alls så blir jag ivägsläpad till toaletten.
När jag ställer mig upp trycker det som fan neråt och det gör mycket, mycket ondare. Skriker gång på gång att "jag skiter på mig" men det verkade ingen bry sig så mycket om. Det ska tydligen kännas så när huvudet trycker på. Jag släpas iväg till toaletten ungefär 06:45 och de säger åt mig att kissa vilket inte går.
Jag får ungefär 6 värkar på 10 minuter, och eftersom de höll i sig ett tag så hade jag mer eller mindre konstanta krystvärkar. Fan vad det tryckte på och jävlar vad ont det gjorde.

07:25: Tappas på urin eftersom jag inte kunde kissa själv.

07:35: Byte av barnmorska. Jag får ligga i gynställning och krystar vid varje värk. Att krysta var förresten jävligt skönt. Det gjorde ont men inte alls så ont som när jag inte krystade. Jag brölade som en brunstig älg och jag antar att det lät ganska illa. Det var dock inte av smärta som jag brölade utan av den kraft som kom innifrån. Som när man tar i liksom, ett sådant bröl. Tänk att man ska lyfta 100kg - då brölar man lite för att få lite extra kraft.
De bad mig att dra i mina lår vid varje krystvärk och jag drog och drog och jag fick ont i armarna som in i helvete.

Vid krystvärkarna åker huvudet ner men när värker släpper åker huvudet upp igen. Det börjar pratas om sugklocka och jag ber dom att dra ut ungen och att snälla hämta sugklocka. Precis som när det talades om bedövningarna så gick mitt hopp upp - äntligen skulle jag få lite hjälp. Dock, precis som med bedövningarna, så åkte huvudet ner innan sugklockan hann hämtas och det konstaterades att det blev ingen sugklocka utan nu fick jag krysta ut henne sista biten själv också. Jag kände mig så besviken, hehe, att för 3e gången när jag började hoppas om att det skulle bli lite lättare (först EDA som inte blev av, sedan spinalbedövning som inte blev av och sedan sugklocka som inte heller blev av!) så sa dom precis innan de skulle hjälpa mig att det blev inte den här gången heller. Det var bara att fortsätta kämpa.

Hela tiden låg jag dock och oroade mig för min sambo och frågade gång på gång "hur är det med Kim? hur är det med Kim?" (mer om det nedan).

Jag måste också säga att jag trodde att det aldrig skulle komma ut något. Gång på gång sa jag hur trött jag var och jag tänkte att det kommer liksom inte bli något - här har jag legat och krystat i typ 1½ timme och det kommer inte komma ut något barn! När hon dock kom längre och längre ner kändes det mer och mer verkligt. När huvudet är halvvägs ute svider, bränner och gör det ont som fan och jag säger "aj, aj, aj, aj, aj". Strax där efter kommer hon ut!

07:59: Världens vackraste lilla flicka föds. Hon skrek direkt. Hon hade navelsträngen runt axlarna och var lite, lite blå men hon var hur fin som helst. Hon läggs på mitt bröst och kärleken och lyckan är total från första stund.



Moster Lotta klippte navelsträngen :)
Min sambo är lite känslig för blod och sjukhus i allmänhet och ville därför inte klippa navelsträngen. Han klarade förlossningen jättebra och svimmade inte en enda gång! Han höll på att tuppa av 2 gånger och fick lägga sig i sängen bredvid mig och varje gång jag tittade på honom var han alldeles likblek i ansiktet. Jag frågade hela tiden hur han mådde och jag är så imponerad och glad över att han höll sig på benen, eller vid medvetandet över huvud taget egentligen!


Både Kim och min syster säger att förlossningen var bland det värsta dom varit med om, haha. Jag upplevde dock min förlossning som positiv, trots att det tog så lång tid. Har inte alls några traumatiska minnen när jag tänker tillbaka utan det känns bara jättebra. Jag är också nu i efterhand glad för att jag inte hann få EDA, jag ville ju helst föda utan om det gick. Det gjorde ont som fan och det var så jävla jobbigt, men jag klarade det.
Om det inte hade tagit lika lång tid hade jag inte blivit lika trött och jag hade säkert klarat det lite bättre.. Det gick jättebra i början att slappna av men på slutet tappade jag kontrollen och blev rädd och det blev säkert ännu värre av att jag var så himla trött. Ändå gick det väldigt bra tycker jag och jag fick bara en liten bristning och fick sy 1 stygn.

Något som förvånade mig jättemycket förresten var den enorma träningsvärken i armarna. Trodde aldrig jag skulle få så ont i armarna av att föda barn!



Som sagt känns det väldigt bra när jag tänker tillbaka på min förlossning och jag är så glad att vi fick vår vackra dotter. Jag skulle göra om det imorgon igen! Det är utan tvekan värt det, värt varenda sekund.