Jag och sambon funderar på ifall det inte är den härliga separationsfasen som inletts här hemma nu. Den har väl håll på någon vecka åtminstone, men hon har i alla fall sovit bra på natten, men det har hon inte gjort de två senaste nätterna. Även fast det har gått så bra att natta henne så har hon inte velat sova längre stunder, vilket tydligen är väldigt vanligt under separationsfasen. Barnet vaknar för att se att mamma och pappa verkligen är kvar.

Både inatt och natten innan har Minna vaknat ungefär 2 gånger i timmen åtminstonde halva nätterna och gråtit när hon vaknar, stackarn. Så fort man kommer och pussar, kramar, talar om att "mamma är här", kanske ger henne en kudde att krama på eller plockar upp henne i famnen och håller henne nära, nära så somnar hon dock direkt. Hon har alltså inte ont i magen, är inte pigg, har inte en obekväm blöja.. Så fort man kommer tillräckligt nära somnar hon ju om igen på direkten. Sen kryper man lite smidigt en meter bort från henne och somnar om, för att sedan åter bli väckt en halvtimme senare av att Minna undrar var tusan mamma är. En kram, en puss, en upplockning i famnen och hon sover på 2 minuter med ett fast grepp kring mitt hår. Mamma är nära, mysigt. Jag lägger ifrån mig henne, somnar och blir åter igen väckt en halvtimme senare av Minna som är ledsen!

Lite mer om separationsfasen, som infaller mellan 7-9 månader och brukar vara som värst mellan 8-10 månader;

* "Det är den tid, då ditt barn börjar visa extrem anknytning till dig och andra människor som regelbundet tar hand om det och en eventuellt stark olust inför andra."

* "Ett barns känsla av individualitet utvecklas under flera år. Först tror det att ni är en och samma. Vid ungefär sex månaders ålder börjar bebisar förstå att de inte är en del av dig och att du kan lämna dem ensamma. Detta är när den rädsla för övergivenhet som kallas separationsångest vanligtvis börjar."

* "Vid ungefär sju månader inser ditt barn att det är en egen person, separat från dig; ett gigantiskt kognitivt steg som förtjänar att uppmärksammas. Oturligt nog gör denna nya medvetenhet ditt barn mer oroligt."

* "Det är nu som det händer mest saker, många barn är otroligt frustrerade precis innan de lär sig krypa och när de bemästrar den konsten kommer nästa sak… mamma är inte samma individ som barnet! Barnet kan bli oroligt, speciellt vid insomning och under sömnen, och vaknar till flera gånger för att kolla så mamma finns kvar."


Så, här tror vi alltså att vi är just nu. Det måste vara hemskt jobbigt för henne om hon nu är så orolig för att bli övergiven. Att plötsligt inse att vi inte sitter ihop, att mamma och pappa kan försvinna, att känna sig orolig och ibland ensam. Usch, usch. Jag tror att man aldrig kan ge ett barn för mycket kärlek eller trygghet och eftersom jag märker så tydligt att det är trygghet hon behöver nu är det trygghet hon ska få. Blir hon trygg av att jag har henne i famnen - då tänker jag ha henne i famnen.
Främlingar går förresten heller inte hem. Om någon som jag känner, men som inte Minna känner, kommer så nära att hon liksom tappar mig med blicken så kan hon börja skrika högt. Ibland om jag har henne i famnen och någon hälsar på henne kan hon också börja gråta.. Jag vill tala om för henne att ingen kommer att ta henne ifrån mig, men hur får jag henne att förstå?

Jag vet att den här fasen kommer att gå över om några veckor, så det är bara att bita ihop. Det vore förstås trevligt om hon inte vaknade 2 gånger i timmen varje natt i flera veckor så något smidigt får vi klura ut... Något ska vi nog komma på för att både hon och vi ska få sova lite mer! Någonting som gör att hon känner sig trygg framför allt.

Lilla älskling.. Förstår du inte att mamma och pappa kommer aldrig kommer att överge dig?