Okej, när vi var på gotland skulle vi fixa taket lite på huset vi hyrt. En takplatta hade lossnat så vi skulle sätta tillbaka den igen. Inte så svårt. Jag och Lotta gick och hämtade en stege och skulle sätta upp den mot taket. Det växte en stor buske precis där vi egentligen behövde ställa stegen så istället för att luta den mot själva taket så fick stegen luta på stuprännan. Eller takränna heter det kanske egentligen. Huset är rätt gammal och hur stabil takrännan är vet jag inte! Den såg inte speciellt hållbar ut.

 

Vi tänkte allra först som så att om någon ramlar ner och dör så borde det definitivt inte vara jag, eftersom jag har ett litet barn. Lotta fick därför klättra upp. När hon behövde kliva upp bara 1 litet steg till för att nå takplattan så tar det stopp för henne. Det är för högt, allt är för ostadigt, det går bara inte. Lotta klättrar ner och näste man på tur är Kim. Kim klättrar upp lika långt som Lotta (eller var det några steg lägre ner? fegis!) när han känner att "nej, det här går inte" och så klättrar han ner igen. Någon måste ju fixa taket så ja, då fick ju helt enkelt jag klättra upp och försöka.

 

Jag klättrar upp, livrädd för att den skruttiga takrännan ska ge vika eftersom det är allt stegen lutar på. Om den skulle fara så skulle jag åka rätt ner i marken och det var rätt högt upp! Jag klättrar försiktigt upp på skakiga ben ooch tar mig upp så högt som jag behöver vara. Nere på marken är Kim med Minna medan Lotta och Patrik håller i stegen. När jag står där uppe och svajar, rädd för mitt liv, så kommer det en liten mygga flygandes i marknivå. Patrik, som är inte den mest insektsälskande mannen på jorden, glömmer för ett ögonblick bort sitt viktiga jobb med att hålla i stegen och han blir mer eller mindre skiträdd. Han hoppar till, skriker och slår till stegen så stegen skakar. Jag skriker högt och tänker att "fuck, nu är det kört" medan jag hade ett krampaktigt tag om stegen.

 

Kort och gott. Det var skitläskigt. Jag trodde jag skulle dö men stegen välte inte, rännan höll, takplattan kom på plats och jag var otroligt lättad över att komma ner på fast mark igen. När jag kom ner såg jag ut såhär. Jag vet inte riktigt vad det berodde på men så såg jag inte ut när jag klättrade upp. Om det är möjligt tror jag definitivt att i den stund jag trodde att jag skulle dö så spräckte jag något blodkärl i ögat. Det måste blivit ett sånt jävla tryck inne i kroppen när adrenalinet kom rusandes och hjärtat slog i 140. Det är inte den vackraste bilden på mig men, ja, så kan det gå!  ... Tack Patrik .