Det här inlägget skriver jag för att minnas. För mig och Kim har det här med artighet alltid känts viktigt. Det känns viktigt att man tackar för det man får och att man på ett trevligt sätt kan be om saker man önskar istället för att tjata och kräva saker. Vi försöker själva hålla på det här hemma och vara trevliga mot varandra och mot Minna och förklara för henne att man ber om ursäkt om man säger eller gör något otrevligt och att man ber snällt. Nu är Minna visserligen lite blyg så när hon fått saker från familj som hon är lite blyg inför vågar hon inte riktigt tacka (men det släpper säkert), men på föris får vi ofta beröm för att Minna är så artig! Det känns förstås jätteroligt och vi hoppas verkligen att det håller i sig så länge som möjligt.

Nu är Minna 2 år och 3 månader och de senaste veckorna har hon lärt sig be om saker på ett nytt sätt. Tidigare sa hon "snälla" men det senaste är t.ex. "Minna ha lite vatten tack" eller "Jag ha mer macka tack", ibland i kombination med snälla och ibland inte. När hon får saker som hon vill ha har hon de senaste veckorna börjar säga "tack så mycket", istället för bara "tack", och "vad snäll du är, tack!". Minna har också börjat säga "ursäkta" eller "ursäkta mig" när hon rapar (de gånger hon inte skrattar och tycker att hon var jätterolig och busig förstås). Idag sa hon också för första gången att "Wow, mamma vad fin (du är) mamma!" lite spontant sådär, så himla gulligt av henne.

Som sagt känns det viktigt för oss att man är trevlig! Visst svär vi som tokar och rapar fritt här hemma, men när man får någonting eller om man gärna vill ha någonting så känns det bättre om man gör det på ett trevligt sätt. Just nu fungerar det så himla bra med Minna och som sagt skriver jag ner det här för att minnas. Kanske kan jag gå tillbaka och titta och känna att Minna KAN vara artig om hon vill, när hon kommer in i en period då det kanske inte är prio ett att tacka mamma och pappa... Vem vet :)