Vi har de senaste dagarna då och då försökt få Minna att börja sova så smått i sin egen säng. Vi har ju samsovit och det har varit så sjukt mysigt, men om hon tryggt kan somna i sin egen säng vore det ju bra det med. I och med det här har jag börjat fundera på 5 minuters metoden och insett hur ledsen jag blir av den! Vi kör alltså ingenting som liknar den här metoden. Vi lägger henne i sin säng och vill hon inte ligga där så tar vi upp henne. Är hon ledsen eller rädd så tröstar vi henne. Några kvällar har hon somnat i sin säng, andra inte.

Den "metoden" kommer aldrig att komma in i det här huset och jag berättar gärna varför. Jag vet att många har provat den, jag både har hört många och känner folk som har provat den, och så vitt jag har förstått har den funkat för dom. Jag har hört om några fall där de misslyckats med 5 minuters metoden men annars verkar den funka för de flesta. Till vilket pris? Jag tror att allt vi utsätts för i vår barndom sätter spår i oss, omedvetet. Barnen glömmer att vi kör 5 minuters metoden på dom men jag tror att de kan sätta spår inne i barnen när de växer upp.

5 minuters metoden går ut på, som jag har förstått det, att man lägger barnet i sin säng och sen går man där ifrån. När barnet börjar skrika väntar man i 5 minuter innan man går in till barnet. Väl inne ska man väl inte göra så mycket utan egentligen bara komma dit, visa att man finns och sen gå där ifrån. Sen väntar man ytterligare 5 minuter innan man går in igen. På Anna Wahlgrens forum har jag läst att vissa barn får sån otrolig panik att de dunkar huvudet i spjälorna på sängen eller kräks av uppgivenhet och förtvivlan, men tydligen ska man låta barnet hålla på för efter några dagar slutar ungen att skrika. Många säger också att barn dör inte av att gråta lite och självklart gör de inte det! Däremot är det sjukt mycket mer stressande för ett barn att gråta ensamt än att gråta i en förälders famn. Det utsöndras mycket mer stresshormoner när ett barn lämnas ensamt på det sättet. När barnet gråter ska man vara hos barnet tycker jag. Själva grejen med att medvetet avstå från att gå till sitt barn när det skriker på grund av att barnet är både rädd och ledsen förstår jag inte alls. Om man har möjlighet att gå till sitt barn när barnet upplever rädsla, varför gör man inte det? Jag har läst på många ställen att folk som provat den här metoden har tyckt det gjort så ont, så ont i hjärtat och då förstår jag inte alls varför man fortsätter. Hur kan man, när man känner i hela kroppen att det man gör är fel, fortsätta med det?

När det gått någon/några timmar ska barnen tydligen slutat skrika och efter några dagar ska barnen somna av sig själv och vara helt tysta. Enligt den här metoden då. Betyder det att barnen blivit trygga av att gråta sig till sömns? Personligen tror jag att barnen gett upp. De skriker på sina föräldrar och förstår för allt i värlen inte varför mamma eller pappa inte kommer. De ropar och skriker och vill att mamma och pappa ska komma men de kommer inte. Förtvivlat skriker de i några timmar tills de helt enkelt inte orkar längre utan somnar av utmattning. Dagen efter är det samma visa. Efter några dagar skriker barnet inte längre. Har barnet blivit tryggt eller har det helt enkelt gett upp? De vet att oavsett hur mycket de längtar efter sina föräldrar och hur mycket de skriker efter dom så kommer inte mamma eller pappa. Mamma och pappa har liksom klippt all kommunikation och tillslut ger barnet upp. Det spelar ingen roll att jag ropar på mamma eller pappa, de tänker inte komma till mig. Hur kan det här symbolisera ett tryggt barn? Jag förstår inte.

Att metoden får barnen att sluta skrika, ja men visst. Det gör den väl. Men bara för att ungen håller käften betyder det inte att barnet är lyckligt och harmoniskt. Det är inte värt det. Jag undrar hur tilliten påverkas när barnet blir sviket på det sätt som det blir när föräldrarna använder sig av 5 minuters metoden. Jag tror den blir skadad. Sen funderar jag också på om mitt barn vore min förälder, skulle jag vilja att den behandlades så? Säg att min pappa var på ett ålderdomshem och så berättar personalen för mig att "när din pappa ropar på oss i personalen, oavsett anledning, så väntar vi alltid i 5 minuter innan vi går in. Ibland så slutar de skrika innan vi kommit dit, himla skönt". Där skulle jag då aldrig vilja att han spenderade en enda natt. Inte heller vill jag att mitt barn ska behöva utstå det. Barn kan liksom bara skrika för att förmedla det de vill säga. Om mitt barn skriker på mig ja då går jag dit direkt. I min värld är det en självklarhet.

Dock vet jag att flera inte känner som jag. Flera av er som läser kanske har provat den här metoden och är hur nöjda som helst! Skriv gärna era egna åsikter. Har ni provat? Hur funkade det? Håller ni med mig? Inte? Let me know!